Kategori Blogg

Det är söndag morgon. Allt det jag/vi kämpat för i 12 månader ska nu få sin final. Jag och min kollega Anders har planerat och nu genomfört och testat det som skall bli Me-Maximilians nya revolutionerande personliga utvecklingsprogram för executives, det som jag kallar för ”Profound Simplicity”. Det är ett program byggt på en kombination av de verktyg jag har utvecklat i mitt arbete med elitidrottsmän och -kvinnor under 25 år och den kraft som naturen, och då inte minst back country skiing, ger själva utvecklingsprocessen.

Finalen på detta program är en 5 ½ timmars klättring på stighudar upp för berget Grand Teton i Wyoming. Det är en klättring till toppen ”Crazy Snowman Ridge” som ligger på 10 200 fot, en bra bit över 3 000 meter. När man väl nått toppen börjar en helt underbar skidåkning i orörd brant terräng hela vägen ner till cirka 1 300 höjdmeter.

Jag och Anders vaknar på morgonen fulla med förväntan och nervositet. Kommer vi att klara detta? Kommer det att vara lika häftigt som vi har föreställt oss? Kommer det att fungera i programmet så som vi har tänkt oss? Det är en strålande dag där solen sakta reser sig över bergsryggen. Allt är perfekt och under kontroll – tror vi. Det är då det börjar, allt det du inte kan kontrollera och alla de negativa tankarna som bara gör allt värre. Jag behöver ta mig cirka 45 minuter till fots på morgonen för att hämta ut vår hyrbil. Vi har gått upp i tid för att ha koll på allt och gott om tid för att jag ska hinna plocka upp bilen och sedan hämta upp först Anders och sedan vår excellenta guide Jed.

När vi kommer ner till frukosten verkar hotellet ha bytt personal och ingenting fungerar. Det som skulle bli en perfekt uppladdning inför en fantastisk dag börjar ta formen av ett stressat helvete. När vi efter 30 minuter ännu inte fått vår frukost kan jag inte hålla stressnivån längre utan måste skrida till handling. Jag går upp på rummet och tar på mig allt det jag kan ha på mig av utrustningen för snabba upp processen. Väl tillbaks till frukosten visar det sig att den som brukar kunna beskrivas som fantastisk idag bara kan beskrivas som dålig. Jag slänger i mig lite på 5 minuter innan jag börjar halvspringa de 4 kilometrarna till hyrbilsstället. Jag noterar hur mina vanliga strategier dyker upp. Jag blir förbannad på all inkompetens runt omkring mig och hur allt hänger på mig om detta ska fungera. Detta är ett mönster som jag känner igen inför varje ny stor utmaning. Jag skrattar lite åt mig själv men låter stressen ha sin verkan, vet att den ökar min handlingskraft. Jag hämtar ut bilen och kör till hotellet för att hämta upp Anders.

Nu har vi i stort sett inga marginaler kvar och jag har inte ens hunnit sätta på mig hälften av min utrustning. När jag ska stänga av motorn och ta ut nyckeln får jag inte ut den hur jag än försöker. Nu börjar ilskan komma tillbaka kombinerat med tankar som ”Va fan, kan de inte göra bilar i detta land? Och var är Anders med utrustningen? Kan man inte lita på någon?”

Jag ringer Anders och han säger att han är på väg ner men min väntan känns som en evighet innan han till slut kommer. Jag märker hur jag blir allt mer irriterad på honom. När han till slut dyker upp springer jag upp till rummet. Nu kommer nästa chock! Min utrustning, som jag intalat mig själv att Anders skulle ha hanterat, ligger utspridd på golvet. Nu gäller det att snabbt klä på mig och samtidigt få med mig all utrustning. När jag till slut kommer ner till bilen ser jag att vi har 10 minuter på oss att hitta stället där vi skall hämta upp vår guide. Märker hur mina vanliga strategier vaknar och växer sig starkare – aggressivitet utåt och stackars-mig känslor inåt.

Till slut, fem minuter sena, hittar vi rätt plats för vårt möte med guiden Jed och signerar alla papper. Äntligen kan vi sätta oss i bilen för resan ut till Grand Tetons nationalpark. Solen lyser och vi pratar och har roligt. Det känns som att detta kommer att bara bli så otroligt häftigt! Under ytan lurar dock hela tiden min rädsla. Kommer jag att vara så bra, stark och skicklig som jag kräver av mig själv? Det var länge sedan jag gjorde en sådan utmaning på berget. Vad ska guiden tro? Och vad ska Anders tro?

Till slut är vi framme och vi sätter på det sista av utrustningen. Det är nu jag upptäcker att jag glömt att få med mig både solglasögon och skidglasögon. Skit helvetes jävla skit! Hur skall det här gå? 6-8 timmar uppe på berget utan skydd för ögonen? Om du någonsin varit snöblind vet du vad jag pratar om. Här måste jag göra ett val. Nej fan, detta skall inte få förstöra mitt och Anders äventyr!

Senaste inläggen

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.