In Blogg, Nyhet

Låt mig få berätta min historia om hur jag vände en situation som potentiellt kunde bli en enorm besvikelse till en helt fantastisk upplevelse.  

Det är i mitten av januari 2018 och jag sitter i taxin på väg till Kastrups flygplats. Jag har bestämt mig för att släppa taget och verkligen tillåta mig att utforska mina erfarenheter av 25 års professionellt arbete inom det jag själv kallar affärsdriven psykologi med rötterna i elitidrotten. Det är en underbar känsla, det pirrar i hela kroppen och jag känner en nervositet jag inte minns när jag kände senast. Resan är början på något nytt, en livsdröm som jag närt i snart 25 år, drömmen om att kombinera mina två stora intressen i livet – back country skiing och personlig utveckling.

Allt jag gjort i mitt professionella liv har lett fram till denna stund. Jag har under hela min karriär framförallt arbetat med två grupper av människor, executives i näringslivet och elitidrottare. Min roll som coach och mental tränare har varit att hjälpa mina samarbetspartners att bryta igenom sina självpåtagna blockeringar och få tillgång till sin fulla potential, och därmed hjälpa dem att uppnå extraordinära resultat!

Incheckning och säkerhetskontroll klaras av utan problem. Jag och min kollega Anders Roos äter en lätt frukost i loungen. Vi känner oss som två ungdomar på väg till sitt livs äventyr. Vi är på resa för att skapa ett nytt och helt revolutionerande utvecklingsprogram för executives, där de verktyg jag utforskat de senaste 25 åren ska kombineras med den unika upplevelsen av att utforska det möjliga och förverkliga det extraordinära i Wyomings storslagna natur.

Flygresan till första anhalten i New York är en fantastisk upplevelse. Jag och Anders pratar och utbyter tankar och idéer om hur programmet ska se ut och hur vi tror oss kunna använda naturen för att göra programmet ännu mer effektivt för våra framtida kunder. Vi pratar om hur vi ska lägga upp tiden i Wyoming, hur vi skall skapa en iterativ process där vi själva testar programmet samtidigt som vi skapar det. Vi måste lära oss naturen och området där vi har tänkt köra programmet i framtiden.

Helt plötsligt lossnar det och jag börjar skriva. Det är som en film som spelas upp i mitt inre, filmen om det nya helt revolutionära utvecklingsprogrammet. Jag skriver, Anders läser och vi pratas vid. Nu har vi en plan och vi kan njuta av resten av resan.

Utmaningarnas resa

Det visar sig dock att vi har en del utmaningar framför oss. Väl framme vid immigrationen i New York verkar personalen ha tagit ledigt och enorma köer ringlar sig fram. Och vi som bara har 90 minuter till nästa flyg! Frustrationen ökar och en halvtimme senare står vi fortfarande i kö – bara 60 minuter till nästa flyg. Dags att agera! Jag talar med personen som ansvarar för kösystemet och förklarar vår situation men hon bara ler och säger med bestämdhet att det inte finns en chans för oss att hinna.

Trots den utmanande situationen känner jag aldrig hopplöshet utan hela tiden en inre trygghet kring att vi kommer att hinna och jag konstaterar snabbt att det inte finns något att vinna på att ställa till med en scen. I efterhand tror jag att det är detta lugn som till slut får mig att hitta ett annat alternativ, ett alternativ som faktiskt fungerar. Jag börjar tala med människor i kön framför mig och beskriver vår utmaning. Jag ber om att vi ska få gå före i kön och vi möts av ett tillmötesgående som är långt större än det som flygplatspersonalen visade oss. Medmänskligheten när den är som bäst hjälper oss igenom immigrationen och igen känner jag en trygghet kring att vi kommer att hinna.

Nästa steg är att snabbt hämta upp vårt bagage i en förvirrande miljö där väskor och skidor finns på olika ställen. Klockan tickar! Bärandes på vår utrustning springer vi fort mot tullen för att än en gång mötas av en lång ringlande kö. Igen ber jag personalen om att få gå före i kön för att inte missa nästa flyg. Vi möts av oförstående men kommer ändå fram på andra sidan i rimlig tid med några minuter till godo.

På planet till Denver kan vi andas ut och allt känns toppen. Vi känner hur nära vår dröm vi är och vi slappnar av och njuter – helt ovetande om vad som ligger framför oss. Väl framme i Denver är vi försenade med väldigt lite tid att hinna nästa flyg. Jag känner hur hjärtat rusar och pulsen stiger men inser också att vi nu har rutin på att lösa kniviga situationer kopplat till att hinna med ett flyg.

Största osäkerheten är om vi ska lyckas få med all utrustning. Förmågan att kunna avgränsa och enbart fokusera på själva utmaningen gör att vår oro inte påverkar vår handlingskraft. Vi bordar planet och skrattar, glada över att vara ombord. I medvetandet finns dock oron kring utrustningen. Har vi gått igenom allt detta för att trots allt inte ha utrustningen på plats när vi kommer fram? Lugna Anders kliver in i bilden igen och konstaterar att det aldrig brukar ta mer än en dag innan försenat bagage dyker upp.

Lugnet infinner sig för en kort stund innan piloten ropar upp i högtalarsystemet att det råder isdimma i Jackson Hole och att det dessvärre inte blir någon flygning idag. Vi vet inte om vi ska skratta eller gråta. Vad fan är isdimma? Chocken varar inte länge innan handlingskraften tar vid. Vi skaffar snabbt fram ett hotellrum och lägger oss för att sova.

Utvilade nästa dag är vi redo för ett nytt försök. Vi noterar hur vi använder humorn för att hålla frustration och osäkerhet borta. Vi är så nära och vi vill så otroligt gärna komma fram och ut i naturen! Samtidigt gnager känslan – kommer planet att kunna lyfta i dag? Piloten meddelar att trots stor osäkerhet kommer de att göra ett försök. Under tiden planet taxar ut och avisas så skämtar vi och skrattar nervöst. Vi vågar inte tro något ännu. När planet lyfter fylls hela jag av en underbar känsla! Vi flyger över ett magiskt landskap genomsyrat av vildmark. Glädjen väcks inom oss, detta kommer att bli underbart!

Både vi och all utrustning är till slut på plats och två timmar senare är vi i liften fyllda av förväntan. Då möts vi av nästa utmaning – chocken när vi inser att det vi längtat efter, pudersnö, helt saknas! När vi ser oss omkring så är snösituationen inte alls som vi hade föreställt oss. Jag känner hur besvikelsen stiger inom mig men än en gång kommer Anders till undsättning när han säger ”Maximilian, har du någonsin sett något liknande? Vilken natur! Vilken vildmark!”

Snabbt förflyttas mitt fokus från problem till möjlighet. I stället för att hålla fast vid den förprogrammerade fantasibilden skiftar vi vårt fokus till att utforska det möjliga i denna nya verklighet. Istället för pudersnö i mängder får vi utforska att klättra och att åka i extremt brant terräng med dåliga snöförhållanden.

Jag märker hur jag bit för bit lyckas vända allt det som inte är som jag tänkt mig till en ny utmaning som skapar lustkänslor som jag inte känt på länge. Helt plötsligt känns det lika häftigt som när jag var tio år gammal och för första gången utforskade alperna. Jag känner samma osäkerhet inför att vara på ett nytt ställe, ett ställe som inte liknar något annat jag varit på tidigare med en terräng som är extremt krävande och som jag inte har någon erfarenhet av.

Helt plötsligt ler jag inom mig själv, jag inser att jag kommit i kontakt med mig själv, att jag har en helt annan närvaro både fysiskt, mentalt och emotionellt – allt det jag hoppats på skulle vara fallet för vårt nya utvecklingsprogram! I samma sekund blir det enkelt och jag och Anders börjar utforska, testa och skapa. Det är en helt underbar process där våra extrema olikheter blir en tillgång. Jag, med mitt humör och snabba handlingskraft, och Anders, med sitt lugn och sin stabilitet. Vi utforskar våra olikheter och pratar om vad vi upplever och vilka val vi skall göra nästa dag för att utforska det möjliga och skapa världens bästa utvecklingsprogram för executives. Nu känns Jackson Hole som det perfekta stället!

Senaste inläggen
Showing 2 comments
  • Camilla Rüdén
    Svara

    Tack för en personlig och intressant berättelse om den psykologiska process vi alla går igenom när vi möter utmaningar och svårigheter. Framgångsfaktorn ligger i att stanna upp och ta kontakt med sig själv precis som du beskriver. Känner mig glad och inspirerad av att läsa om dina strapatser. Tyvärr är jag inte tillräckligt duktig på skidor för att hänga med på en sån strapats, men i mitt eget lilla tempo och i mina egna erövringar av mina första svarta backar kan jag känna igen mig i glädjen i att utforska gränsen för min potential. Jag känner också igen processen från både min AcroYoga och ridning. Gillar idéen med att koppla ihop fysisk rörelse, med natur, med personlig utveckling. Har genom åren närt många idéer på temat men inte kommit till skott fullt ut. Stort tack för inspiration, plötsligt händer det!
    Camilla

  • maximilian
    Svara

    Tack Camilla!

    Ja dessa tankar och förhållningssätt kan användas på många olika områden. När det eller skidåkningen måste man inte vara proffs, den anpassas hela tiden till deltagarnas förmåga. Det gäller att ligga precis på eller precis utanför ens verkliga förmåga. Det är där lärandet är som störst. Lust och passion är viktiga ingredienser om man skall orka bryta igenom blockeringar som hittills varit för starka.
    Maximilian

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Skriva din sökfras här och tryck enter