In Blogg

Efter två underbara dagar med fantastisk skidåkning och lyckade tester av min nya samarbetspartner Stereo Skis skidutrustning, ett fantastiskt norskt varumärke, var det dags för första toppturen. Jag kände mig extremt taggad, nu var det dags att äntligen få träna inför resan till Jackson Hole på riktigt! Dagens tur var på en och en halv timme och cirka 800 höjdmeter. Dagen till ära skulle min lillasyster, som har mycket mer erfarenhet av denna terräng än vad jag har, göra mig sällskap.

Det smärtsamma uppvaknandet

Redan efter fem minuter känner jag hur paniken börjar komma. Min puls stiger oroväckande fort och jag känner inte alls samma klipp i benen som jag förväntat mig. Jag känner hur alla gamla spöken och förrädare dyker upp i min inre dialog. Inte blir det lättare av att min lillasyster håller ett tempo som jag dessutom känner att jag inte riktigt hänger med i.

Kroppslig närvaro

Efter en stund förlikar jag mig med tanken på att situationen är som den är och börjar medvetet använda mig av de tekniker jag utvecklat i programmet Profound Simplicity. Först säkrar jag kroppen genom att hitta mitt eget tempo, jag går in i mig själv och tar ett steg i taget. Ganska snabbt upptäcker jag hur pulsen lugnar sig och hur jag börjar känna tillit till min kropp igen.

Intellektuell och emotionell närvaro

När väl kroppen är säkrad börjar tankarna skifta karaktär och går från katastroftankar till tankar av insikt och kreativitet. Jag börjar få insikter om mig själv i en rasande fart. Det blir helt uppenbart att jag blivit offer för en av mina egna svagheter, nämligen ”underskattning”.

Inför resan till Jackson Hole 2018 hade jag tränat målmedvetet på att förvandla min kropp från en tung och kompakt “hockeykropp” till en lättare och mera uthållig “klätterkropp”, allt för att inte misslyckas med något jag aldrig tidigare gjort. Väl på plats gick det om inte lättare än jag tänkt mig så i alla fall extremt mycket mera lustfyllt. Full av den livfullhet jag skapat mig i bergen i Wyoming, började jag träna för att få tillbaka min gamla hockeykropp. Jag ville uppleva samma lycka, livfullhet och kraftfullhet som jag upplevt i skidåkningen. Jag hade hela våren tränat stenhårt men träningen var nu av en annan karaktär, den var mer inriktad på styrka, explosivitet och smidighet och mindre på uthållighet och kondition. Det blev tydligt för mig att min underskattning av utmaningarna i Wyoming, Jackson Hole (jag hade ju klarat det förra året) och min vilja att hela tiden utforska något nytt hade skapat ett stort problem. Det blev ett smärtsamt uppvaknande till hur verkligheten ser ut. Om jag blir så ansträngd av en topptur i norska fjällen hur skall jag då klara av att göra om samma sak i brantare terräng och på mycket högre höjd i Jackson Hole?

Acceptera och se verkligheten som den är

Som jag tidigare skrivit om både i bloggar och böcker så är första utmaningen mot att förverkliga det extraordinära att orka se verkligheten så som den är och även den delen av verkligheten som du kanske inte kan hantera just nu eller inte vill se just nu. I min process gick det relativt fort att vända en rejäl käftsmäll till motivation och kreativitet inför den nya utmaningen. Hur ser jag till att skapa en lättare och mera uthållig kropp på 4 veckor. När jag väl accepterat verkligheten och börjat använda mig av kraften i den, i stället för att försöka hålla den i från mig, blev det helt uppenbart hur jag skall lägga upp min träning fram till vi åker till Wyoming den 23 januari.

I samma ögonblick som mina insikter och slutsatser infunnit sig ropar min lillasyster att det är dags för en kort paus. Vi stannar upp och jag vänder mig mot henne och säger att jag inte förstår varför det går så extremt segt i dag. I samma ögonblick tittar jag ner på mina skidor och börjar skratta. Jag har satt på mig skidorna på ett sätt som gör att skistoperna är utfällda och därmed fungerar som en effektiv broms. Genast förbyts det som tidigare varit ett plågsamt uppvaknande till en humoristisk händelse. Första tanken blir: Vad skönt, nu behöver jag inte förhålla mig till den nya plågsamma verkligheten, det var ju bara ett materialproblem.

Ge aldrig upp!

Efter 5 min fortsätter vi vår resa upp mot toppen och till min stora skräck händer samma sak igen fast på ett annat sätt. Jag blir inte lika trött men märker ändå att jag har svårt att följa min lillasysters tempo. Tanken på att inte ligga först och att inte vara den som “drar” plågar mig. Denna gång får jag ganska snabbt stopp på de destruktiva tankarna och jag börjar använda mig av mina upplevelser till nya insikter om mitt eget ledarskap och min egen reaktion på att vara tvåa. Det blir så tydligt för mig att jag inte trivs av att bli ledd av andra och att inte ha kontroll.

Inre dialog

Jag ser hela min livslinje i relation till ledarskap och kontroll passera revy och allt blir så självklart. Jag vill känna att jag är etta och det gör jag genom att antingen ligga först eller göra något själv. När jag är tillsammans med andra väcks tävlingsinstinkten inom mig och skapar en enormt skön känsla när jag känner mig starkare, snabbare och mer kapabla än alla andra. När det motsatta händer, när jag känner att andra är snabbare, starkare och mer kapabla än jag själv, då inträffar följande: Antingen ökar min motivation att bli bättre eller så börjar jag ge upp. Dessa båda tankar börjar slåss i min inre dialog.

Jag vet inte hur länge denna inre dialog pågick men när jag lyfter huvudet och tittar upp är det inte långt kvar till toppen och nu händer samma sak som hände på resan upp för Crazy Snowman Ridge i Wyoming. Alla problem och allt trötthet försvinner, med målet i sikte ökar lusten, motivationen och glädjen. Jag marker hur jag för första gången under resan börjar prata med min lillasyster och planerar vilken linje vi skall ta på resan ner från toppen av berget.

Berget är bästa läromästaren

Känslan jag står med när vi når toppen är en extrem ödmjukhet och lycka av att berget är den stora läromästaren. Det finns inget så lärorikt som en resa uppför berget för att förstå sig själv och sin egen relation till sig själv och andra. Jag inser också att alla de verktygen Me-Maximilian utvecklat inför Profound Simplicity-programmet fungerar utmärkt.

Utmaningar, ödmjukhet och mod

Den stora insikten som denna resa upp för en av topparna i Hemsedal inneburit är att en lillasyster, 800 höjdmeter och en gnutta ödmjukhet samt mod är nyckeln till att återigen vara på banan i resan mot det extraordinära.

Senaste inläggen

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Skriva din sökfras här och tryck enter