In Blogg

Något av det svåraste som finns är att släppa taget om beteenden och strategier som tidigare varit en framgångsfaktor. Det känns bättre att stanna med något gammalt och invant, även om det inte längre fungerar fullt ut. Men varför är det så?

Att släppa taget om det invanda känns ofta som att hoppa ut i det okända, som att ställa sig på 10 meters plattformen på hopptornet, titta ner mot vattnet och inte vara helt säker på hur det kommer att sluta. Vad kommer att hända om, eller när, jag hoppar?

Det finns flera skäl till att hålla fast vid beteenden och strategier som inte längre är framgångsfaktorer utan har spelat ut sin roll. Vi är alla vanemänniskor och det invanda känns tryggare än att prova något okänt. Det finns en bekvämlighetsfaktor, ett inre motstånd och rädslor som behöver övervinnas. Nyheter och nya upplevelser kan vara spännande men det är utmanande att ändra vanor och rutiner – och det kostar energi. Viljan att hålla fast vid det gamla kan också handla om dålig tillit till sig själv eller livet. Eller så inser man vad som verkligen kommer att krävas av en för att åstadkomma förändringen eller utvecklingen man säger sig vilja ha.

Denna tröghet mot att förverkliga sin egen fulla potential blir ännu tydligare när det handlar om att släppa taget om något jag är riktigt bra på och känner en enorm stolthet över. Jag själv har igen fått uppleva denna process när jag i helgen begav mig till Davos i Schweiz för att ta min skidåkning till nästa nivå.

Nästa nivå

Som många av er vet har skidåkning de senaste tre åren blivit en integrerad del i min professionella verksamhet och jag har tagit fram utvecklingsprogrammet Profound Simplicity. Som en del i detta har jag beslutat mig för att bättre sätta mig in i hemligheten bakom den medvetna funktionella skidåkningen, dvs hemligheten bakom att kunna åka var som helst oavsett förhållanden och ålder.

De senaste åren har jag börjat inse att det sätt att åka skidor som jag har utvecklat under mina drygt 45 år som skidåkare har sina brister och dessa brister har blivit allt tydligare ju äldre jag blivit. Inte så att jag varit missnöjd eller inte kunnat åka där jag velat men jag har blivit medveten om att min stil bygger på en fysisk styrka som jag inte längre besitter.

I början av denna process mot att inte bara bli medveten om tingens tillstånd utan att verkligen acceptera och omfamna verkligheten beslöt jag mig för att göra något åt det hela och anmälde mig till ett program för personlig utveckling, ledarskap och skidåkning. Ett program som har i vissa delar påminner om mitt eget utvecklingsprogram Profound Simplicity men det finns förstås också många olikheter och skillnader i de två programmen.

Känslor, lärdomar och insikter

Första delen av programmet gick i helgen och var en resa som kan karakteriseras av kaos, hårt arbete och mängder med insikter men också den enorma euforin som infann sig när jag lyckades släppa det gamla och införliva det nya i en skidsväng. De första tre dagarna av programmet gav mig ett antal insikter som förstärkte tidigare kunskaper men som jag ibland glömmer bort. Här är några av de känslor, lärdomar och insikter som jag mötte i backen:

Jag har ett behov av att känna att jag hanterar situationen. När jag ska utforska något välkänt med nya verktyg utmanas både min självbild och mina fysiska och mentala beteendemönster. Den hjälplöshet som jag då känner möter jag genom att vara orimligt hård och krävande mot mig själv. Jag förväntar mig och kräver av mig själv att mitt genombrott ska ske på ett fåtal timmar trots att jag, intellektuellt och erfarenhetsmässigt vet från min yrkesprofession, att det många gånger tar flera år.

Mitt i detta kaos och hårda arbete har jag ett enormt behov av en trygg och icke-dömande miljö för att kunna släppa taget om dessa gamla förrädare. Annars är det omöjligt för mig att nyfiket utforska det nya. Men jag har också lärt mig att jag kan stärka mig själv genom att jag vågar ställa frågor till mig själv och själv besvara dem. Jag har lättare att fokusera på det positiva i utmaningen när jag avgränsat stegvis och cirkulärt tar mig mot mitt mål att förverkliga min fulla potential som skidåkare. Känslan av att veta varför det kändes bra ökar min närvaro och mitt fokus på att hela tiden maximera mitt lärande utan att döma mig själv. Då växer inte bara min kompetens utan även min självkänsla.

Jag känner en större kraft och vilja att ta mig igenom och lösa upp mina trögheter och blockeringar när jag kopplar utmaningen till något jag har stor passion kring, skidåkning. Och jag mår mycket bättre när jag får dela min glädje och mina framsteg med andra och när de inkluderar mig i sin resa mot det möjliga. Idag, väl hemkommen från Davos, är ag oerhört glad över mitt beslut att vara en del av detta utvecklingsprogram i njutbar natur.

Accepterande ger sinnesro

”Det viktigaste är att lära sig att släppa taget om det man inte kan påverka, och ha visheten att lägga sin energi på det man kan påverka.”

Det är innebörden i The Human Element och många skulle må bra av att anamma det tänket. Det bästa och mest effektiva är att lägga din energi på det du kan påverka, och det börjar alltid med dig själv.

Min konklusion av över 25 års erfarenhet och studier av bearbetning och processande av upplevelser och psykiska processer är att jag stenhårt tror på attaccepterande är det som ger transformation och transcendens över till nästa nivå. Kanske är det en mening som kan behöva sjunka in en stund men egentligen handlar det om att ta ett litet steg i taget. Har du väl tagit första steget är du halvvägs. Och kom ihåg, ibland så finns det inget att förstå. Bara acceptera, och släpp taget.

 

Recent Posts

Leave a Comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.