In Blogg

Innan deltagarna i utvecklingsprogrammet Profound Simplicity anlände till Jackson Hole, Wyoming, den 25 januari hade jag några dagar på plats för mig själv för att göra de sista förberedelserna. En av dagarna, när jag i lugn och ro provåkte terrängen, fick jag plötsligt uppleva något oerhört obehagligt och skrämmande – men jag lurade döden med en hårsmån!

Det var när jag, efter ett felaktigt val, hamnade i en situation där jag inte hade något annat val än att välja en extremt brant coular för att ta mig ner för den farliga klippformation jag befann mig i som jag på riktigt lurade döden. Väl inne i coularen flyger jag ut för en klippa, som jag senare fick höra av Ski Patrol kallas ”Space Walk”. När jag, ett tiotal meter senare, landar utlöser jag en lavin samtidigt som båda mina skidor löser ut – oerhört obehagligt och skrämmande!

Steg för steg

Innan jag kommer in på utgången av min obehagliga och skrämmande händelse i Wyoming så vill jag berätta historien stegvis utifrån hur min hjärna och dess processer fungerade i en situation som denna.

Det är dagens andra åk och jag har tagit kabinbanan upp till toppen av systemet och åkt ut i backcountry via en av de officiella grindarna. Jag märker att jag fortfarande är lite irriterad efter mitt första åk som förutom ett cirka 200 meter av orörd pudersnö mest bestod av fullständigt sönderåkt terräng. Jag tar några stavtag och märker hur min kropp navigerar längre ut åt höger än jag någonsin tidigare gjort när jag åkt denna brant i min jakt på orörd snö. Efter 50 till 60 meter av fantastisk pudersnö upptäcker jag mitt misstag; jag har åkt ca 20 meter för långt ner och missat coularen som jag tidigare åkt och som på ett säkert sätt ska ta mig ner till transportsträckan som för mig ner till nästa brant.

Du tänker ologiskt när du är i fara

Jag förstår ganska direkt att jag gjort bort mig och att jag befinner mig i extrem fara. Jag märker hur hjärnan för en kort stund tänker ”Hur fruktansvärt pinsamt är inte detta?” Jag tänker inte på faran eller vad som kan inträffa utan helt kort på hur pinsamt det skulle vara om jag tvingades ringa Ski Patrol och berätta om mitt misstag. Istället för att ringa börjar jag därför försiktigt försöka ta mig tillbaka till ett ställe där det kan finnas en möjlighet att ta mig ner. Varför väljer jag att fortsätta åka? Varför ringer jag inte bara Ski Patrol och ber dem rädda mig? Jo, för att jag blev osäker på hur min försäkring fungerar i denna typ av situation samtidigt som jag tycker att det är pinsamt att behöva erkänna mitt idiotiska misstag för andra. Istället väljer jag att skråa och ta mig mellan träden och till slut hittar jag en extremt brant coular.

Hjärnan arbetar på högvarv

Jag blir inte rädd. Min hjärna ser bara möjligheter. Det kommer att bli tufft men det är möjligt. Jag kasar ner för att hitta ett ställe där jag kan hoppa in i coularen och märker hela tiden hur instabil snön är. Den skapar småskred hela tiden så jag håller mig intill de träd och buskar som finns för att minska risken för att utlösa en lavin. Jag tittar ner och det ser helt ok ut tycker jag utifrån den situation jag befinner mig i. Något i mitt omedvetna säger dock åt mig att stänga av min Go PRO. Jag vill inte att min död skall finnas på film. Ja, hur konstigt det än låter är det precis så min hjärna tänker. Det går bättre än väntat ända tills jag helt plötsligt befinner mig uppe i luften långt ifrån själva underlaget. Det jag i dag vet är att det finns en klippavsats mitt i coularen som heter Space Walk och nu är jag ute och promenerar i rymden.

Krisen infinner sig

När jag väl landar i snön känner jag direkt hur båda skidorna löser ut och jag hinner precis tänka tanken ”Hur jag ska få tag i dem och lyckas sätta på mig dem i denna brant?” Och precis då tar lavinen tag i mig och börjar föra mig nerför coularen i en rasande hastighet! I början är jag lugn. Jag känner mig, hur otroligt det än låter, i kontroll då jag vet att det inte finns några fler klippor innan jag kommer ner till en stor platå. Men efter några sekunder överraskas jag av kraften i lavinen, snö trycks in i min mun och jag börjar tänka ”Hur stor är lavinen, kommer jag att fullständigt begravas eller kommer jag att kunna gräva ut mig själv?” Någon sekund senare märker jag att farten börjar avta och att snön inte strömmar lika fort. Jag hinner titta upp och ser att jag haft tur. Det blev ingen jättelavin utan mest ett rejält snöskred av lössnö. Jag andas ut och hittar en möjlighet att ta skydd bakom en klippformation.

Krisen avtar

När väl själva krisen är över och jag inser att jag har klarat mig börjar jag fundera på hur jag ska ta mig härifrån. Jag börjar sakta kasa och klättra ner i den djupa snön och märker hela tiden hur hjärnan lugnt väljer en väg ner som är så säker som möjlig ur ett lavinperspektiv. Under denna strapats börjar en annan resa och en annan kamp i min hjärna. En del av mig säger att detta aldrig kommer att gå och hur skall jag orka ta mig tillbaka hela vägen i denna djupsnö? Den andra delen av mig säger att detta fixar jag om jag bara tar mig tillräckligt långt för då kan jag ta mig tillbaks till själva skidsystemet och ringa mina vänner och be dem komma med ett par nya skidor.

Ett steg i taget och på ungefär 90 minuter tar jag mig tillbaka till en transportsträcka som jag vet leder till ett ställe där jag kan klättra tillbaks in i systemet. När jag är bara 5-10 meter från total säkerhet hamnar jag i ett område med extrem djupsnö och jag känner hur tröttheten börjar ta över. Kanske bäst att bara ringa Ski Patrol och be dem hämta mig? Nej, istället ringer jag min kompis och min tidigare hockeykollega Dan Adolfsson och berättar om min situation. Samtalet ger mig den kraft jag behöver för att fixa sista biten.

Väl säker på själva stigen inträffar något annat som mest gör mig förbannad. Ett gäng amerikaner kommer förbi men stannar inte och frågar hur jag mår utan skriker ”Jävla idiot, här kan du inte gå!” Min hjärna pendlar mellan att bli heligt förbannad och bara känna skam över den pinsamma situation jag befinner mig i. Till slut stannar en av bergsguiderna och frågar mig hur det är med mig. Jag talar om vad som hänt och han ringer Ski Patrol och säger att jag bara behöver klättra ytterligare 150 meter upp till Grind 3 där en Ski Patrol-kille möter mig med skidor som jag kan låna för att ta mig ner. I samma sekund som jag märker hur guiden beskriver mig som stark och kapabel för Ski Patrol byts det som precis känts enbart som skam till stolthet över att jag lyckats ta mig ur en situation som väldigt få skulle ha klarat av.

Vilken lättnad!

Det känns som en enorm lättnad när jag väl uppe vid Grind 3 möter världens mest underbara Ski Patrol-kille som ställer massor med frågor för att ta reda på hur pass skadad jag är och om jag är i chock eller ej. När han märker att jag är lugn och helt oskadd berättar han att i den coular jag precis klarat mig ur hade han förlorat en kollega förra året och för tre veckor sedan hade han räddat en annan skidåkare som brutit bäcken och slagit båda axlarna ur led.

Han hjälper mig att ställa in bindningarna och jag tar mig ner till kabinbanan. Jag går in på en restaurang som ligger i anslutning och sätter mig ner och slappnar av. Som vanligt är det alltid någon pratglad amerikan som börjar prata. Medan vi pratar och jag beskriver händelsen kommer hans kompis in som visar sig var en av medlemmarna i Ski Patrol. Helt spontant säger han ”Är det du? Svensken som överlevde Space Walk?” Det är först då som det slår mig att denna pinsamma situation precis bytts till en väldigt bra historia om en galen svensk som oskadd lyckats ta sig ner för ”Space Walk”, en coular som skördat många liv genom åren.

Historien är dock inte slut här. Allteftersom veckan fortskred irriterade jag mig mer och mer på att jag blivit av med mina nya skidor i lavinen. Tro det eller ej, men sista dagen när vår guide helt plötsligt förstår att jag är den galne svensken berättar han att en av Jacksons Holes mest kända guider (Tommy Moe, den gamle olympiske mästaren i störtlopp) träffat på en skidåkare med ett par extra skidor på ryggsäcken. På frågan varför han hade två par skidor hade han svarat att han såg dessa sticka upp i ”Space Walk” och att han klättrat upp för att hämta dem. Vår guide sa att han trodde killen valt att behålla dem. Då frågar min kompis Anders om killen kan ha lämnat in dem och var i så fall han hade gjort det? Lost and Found blir svaret. Anders beger sig dit och helt otroligt nog kommer han gåendes tillbaka med mina legendariska skidor i en segergest över huvudet. Vi trodde inte våra ögon! Det som från början var ett av mina största misstag i livet och som jag bara kände skam över har av någon outgrundlig anledning utvecklats till en klassisk historia väl värd att berätta i många olika sammanhang!

Närvaro är A och O

På planet hem sitter jag och reflekterar över det hela och inser att det är helt avgörande när man verkligen utforskar det möjliga att man är närvarande fysiskt och emotionellt men även intellektuellt. Denna dag lät jag lusten och girigheten över att få åka i orörd djupsnö ta över. Jag blockerade bort alla de varningssignaler jag såg och som jag såhär i efterhand kan se att hjärnan försökte förmedla.

Än en gång har jag fått lära mig, den hårda vägen, hur mina styrkor att alltid se möjligheter och ofta låta mina känslor styra skapar situationer som i efterhand kan ses som uppenbart dumdristiga och naiva. Jag försöker ständigt finna en balans mellan min passion för det jag vill uppnå och en realistisk syn på de faror som finns.

Den andra lärdomen, som jag tidigare skrivit om och som nu blev bekräftad, är att när jag väl befinner mig i dessa hotfulla situationer så blir jag helt lugn och rationell. Jag känner inget, jag är bara i kontakt med min kropp och mina tankar. Jag märker även hur mina år med mental träning hjälper mig i denna process, hjälper mig att förflytta all mental kraft till de delar som kommer att hjälpa mig att hantera situationen. Idag är jag både glad och tacksam över att jag lyckades klara mig helskinnad ur ”Space Walk” och dessutom med en fantastisk historia att berätta.

Senaste inläggen
Comments
  • Björn
    Svara

    Wow – vilken händelse och vilken berättelse! Otroligt spännande och intressant. Fint också att du väljer att dela/blotta misstag. Det är ju mänskligt att inte alltid vara på topp. Föreslår att du delar den här berättelsen på Freeride.

    Är glad och tacksam för att du överlevde!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Skriva din sökfras här och tryck enter