In Blogg

Av Felix Elofsson – Skånes första alpina olympier

Trappan mot att bli bäst i världen på någonting har otroligt många steg. Dessutom förgrenar den sig ständigt och du exponeras för avgörande beslutsfattning varje dag. Är du lyhörd kommer det ständigt nya förgreningar som gör att du kan göra nya vägval som åter sätter dig på rätt kurs, om du är villig att traska på, vill säga. Felaktiga beslut kan vara förödande. 

Smidig start 

Som kid och puckelpiståkare gick min resa relativt smärtfritt. Som skåning arbetade jag dagligen för att få stå på snö. Jag tjatade på mina föräldrar för att få åka kors och tvärs över Sverige och träna och tävla. Min beslutsamhet för att ta mig in på skidgymnasiet i Åre övertygade dem om att det var rätt väg. Väl på skidgymnasiet tränade jag hårdare än mina konkurrenter. Jag visste att jag hade min skånska snö – och skidbrist att ta igen för, vilket sporrade mig och redan andra året blev jag uttagen till Europa Cup-laget. Tacksam över att få åka skidor varje dag tränade jag hårdare än mina konkurrenter och tog så småningom bronsmedalj i totala Europa Cupen. 

En rejäl käftsmäll 

Det var först när jag blev uttagen till World Cup-laget som jag fick min första riktiga käftsmäll. Pang! Alla här har också tränat mer än sina konkurrenter. Dessutom tränar vi, allihop, hela dagarna. Det är helt omöjligt att träna mer. Då går jag sönder. Jag hade alltid blivit tillsagd att min kropp var mitt starkaste vapen och så länge jag var mest vältränad skulle jag också vara bäst. Det fungerade inte så här. På den här nivån handlade det om något helt annat. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, alla var ju så olika. Men enormt duktiga, allihop. Jag konstaterade att jag var tvungen att hitta min egen väg för att på ett smart sätt få ut det mesta och bästa av mig själv.  

Efter en och en halv motig säsong på World Cup bestämde jag mig. Jag skulle ta full kontroll över vad som skulle hända i varje enskild situation. Jag bestämde mig för att göra en plan för varenda detalj gällande min satsning. Problemet med föregående säsonger var att jag hade letat efter ”rätt känsla” och det resulterade alltid i att jag hade ont i magen vid tävlngsstart. Jag tvivlade på mig själv och hade egentligen ingen aning om vad jag skulle göra när jag åkte ut över startlinjen. Träningen gick bra även då men så fort jag skulle tävla knöt det sig. Jag körde ur i fler tävlingar än vad jag någonsin gjort tidigare och motivationen dalade. Vad har hänt? Jag som alltid har älskat detta?  Jag bestämde mig därför inför nästkommande säsong att jag skulle radera alla känslor genom att fokusera på de nyckelbeteenden som skulle optimera min prestation. Det var ju faktiskt min skidåkning som blev bedömd, inte min känsla.  

Ny strategi 

Jag började analysera backen in i minsta detalj och bestämde hur jag skulle utföra varje liten rörelse för bästa utfall. Jag applicerade detta på min träning och såg genast att det gav konkreta resultat. Det kändes mer meningsfullt att träna och motivationen kom tillbaka. När jag hade etablerat denna strategi under en säsong och sett att den gav mig större trygghet, självförtroende och högre lägstanivå satt jag på en middag med, bland andra, Maxi Tropé och förklarade att jag hade knäckt denna nöt. Nu fanns det inget som kunde rubba mig. Jag såg hur Maxi häpnade och såg en aning frågande ut när jag berättade att jag, tillsammans med min dåvarande mentala tränare, hade hittat ett kryphål för att radera all känslomässig inblandning i åkningen. Han ställde lite frågor kring varför jag ville göra så, men ville inte blanda sig i. Han märkte uppenbarligen att jag inte var mottaglig för det just då. Jag tänkte att han var en sån där som jag under min gymnasietid stött på flera gånger, som vill ”hitta rätt känsla” och tänkte inte mer på det. 

Målet var OS 

Jag använde denna strategi under min väg mot OS och den fungerade bra. Jag var stabil under säsongens första tävlingar. Jag hamnade på placeringar mellan 17 och 20 under de sex första starterna. Det var 16 åkare till final och jag var precis utanför, varje gång. Åken var bra, inte superbra, men jag gjorde få misstag och hade full kontroll hela tiden. Det som krävdes för att jag skulle ta mig till OS var en topp-8-placering och jag var endast ett fåtal poäng bakom i varje tävling.  

Marginalerna var närmare obefintliga. Inför den näst sista kvaltävlingen i Deer Valley, Utah, var jag ordentligt trött. Efter nästan tio månader av press och arbete mot just OS-uttagningen. Felix, hur går det mot OS? Ska du åka OS? Är du uttagen än? Blir det OS? Dessa frågor fick jag dagligen av alla kompisar och bekanta som följt min satsning. För att inte tala om de frågorna som jag ställde i mitt eget huvud. Kommer jag att klara detta? Är jag bra nog? Klart jag är! Men om jag inte är det? Vad händer då? Jag var helt enkelt utmattad. Jag bestämde mig därför för att förenkla. Jag bestämde vad jag skulle göra fram till första hoppet och sen skulle jag bara ta det en puckel i taget. Bara åka skidor. Jag orkade inte tänka mer, det fick bli som det blev helt enkelt.  

Jag kom ner från mitt kvalåk och insåg att jag var två sekunder snabbare än dagen innan. Jävlar! Detta kanske räcker. Det gjorde det också. Jag skulle åka final. Jag samlade ihop mig själv och körde vidare på samma strategi. Med lite större adrenalinpåslag lyckades jag åka ännu lite noggrannare och hamnade tillslut på åttonde plats. OS-platsen var min. 

Under andra träningsdagen på OS klappade jag ihop. Det blev för mycket media, för mycket förväntningar från mig själv och från andra. Jag hade väldigt svårt att fokusera på vad jag egentligen var där för att göra; åka puckelpist. Jag satt i liften och tänkte ”ska jag må dåligt när jag är och uppfyller min största dröm i livet?” Aldrig i livet! Jag har kämpat så fruktansvärt hårt för detta. Jag ska bara njuta. Allt kämpande för att få stå på skidor har lett mig hit. Då ska jag ju inte åka runt här och tycka att jag är en sopa. Jag ska bara åka skidor och ha kul. Njuta av uppmärksamheten.   

OS-åket påminde mycket om det jag gjorde i Deer Valley, dock chansade jag med ett svårare hopp som inte riktigt gick vägen och hamnade precis utanför finalstrecket. Jag har mycket kvar att lära. 

Tid för reflektion 

Då OS väl var över började jag reflektera över vad det var som gjorde den lilla skillnaden mellan Deer Valley och de tidigare tävlingarna. Jag insåg att den signifikativa skillnaden var jag hade avvikit från min älskade strategi. Men vad hade jag gjort istället?  Jag kunde inte sätta fingret på det. Skillnaden var dessutom så otroligt marginell att endast ett riktigt tränat öga kunde märka den. 

 Jag hade haft lite mer kontakt med Maxi och han hade erbjudit sig att hjälpa mig med de mentala bitarna om jag hade lust. Jag tyckte ju om honom som person och tänkte att jag iallafall kunde höra om han hade något vettigt att komma med. En lunch senare och jag var såld. Han var ingen ”hitta rätt känsla”-kille. Hans logiska svar på mina frågor fick mig snabbt att inse att hjärnan är betydligt snabbare när man inte tänker. 

Vi började vårt arbete med att testa mina mentala förmågor och kartlägga mina tankebanor och försvarssystem. 

”Det sitter i huvudet” 

Som en parantes vill jag bara slå ett slag för mental testning. Det är helt otroligt att vi elitidrottare testar fysiken flera gånger om året från tidig ålder, men aldrig någonsin testar huvudet. Det vill säga de egenskaper som faktiskt styr kroppen. Du kan bli hur stark, smidig och snabb som helst utan att bli ett dugg bättre på din idrott. Idrott sitter helt och hållet i huvudet. Allt från inlärningsprocesser och hur man tar in information till motivationsfaktorer och slutligen själva tävlingsprestationen. Detta styrs av huvudet, inte av kroppen. Kroppen är endast ett verktyg för att förverkliga huvudets vision.   

Vi kom snabbt underfund med att mina styrkor; kontrollbehovet, det logiska och analytiska tänkandet var för starkt inom mig. Det var exakt de egenskaper som utgjort min känslodödande strategi. Dessa styrkor kunde göra mig bra, men inte mycket bättre än vad jag är idag. Första biten att ta tag i var att våga släppa kontrollen över vad som händer. Det går inte att analysera och utvärdera en rörelse som jag är mitt i. Det tar alldeles för lång tid. Jag måste våga lita på att min träning har gjort mig förberedd på de situationer som kan uppstå. Precis som jag omedvetet lyckats göra i Deer Valley. 

Hur ska jag tackla mina jobbiga känslor? 

Men Maxi, hur ska jag då tackla jobbiga känslor när de kommer? Det gör dem, det lovar jag. Mitt huvud fungerar nämligen så att om jag känner obehag, tänker jag ut en klurig lösning på hur det ska stoppas. Detta gör att känslan paketeras och trycks ner i magen för att sen komma ut i form av t ex ilska vid en tidpunkt som passar sig bättre. Här finns det minst sagt förbättringspotential. Förra året fick jag förbud mot att slå mig själv i huvudet när det gick dåligt, då började stavarna gå av istället. Ingetdera särskilt populärt. Då fick jag förklarat för mig att känslor inte är problem som du måste lösa. De bara finns. Låt dem finnas så upphör de snart att existera. 

Detta är något som jag fortfarande har svårt att greppa. Om jag har förstått det rätt så är det just det jag ska tillåta mig själv att inte göra, tillåta mig själv att inte greppa. Är det jobbigt, så är det jobbigt, och då får det helt enkelt vara jobbigt tills det inte är jobbigt längre. Annars får jag hitta på något annat.  

Vikten av att fatta rätt beslut 

Vägvalen på min trappa var länge enkla att göra. Jag fick mycket hjälp i mina vägval och kunde istället fokusera på att springa uppför så fort jag kunde. Ju högre upp jag kommer på trappan, ju tydligare förstår jag vikten av att fatta rätt beslut på rätt problemställning. Och jag förstår faran med att traska på för fort utan att stanna upp och se vilka vägval som finns att göra. Besluten blir även de svårare att ta, därför blir det än viktigare att ta hjälp av rätt personer. 

Senaste inläggen

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Skriva din sökfras här och tryck enter