Kategori Blogg

Vi börjar skida i väg upp mot toppen då nästa incident inträffar. Första lilla hinder och min bindning löser ut. Jag har satt på den fel. Märker omedelbart hur jag börjar fokusera på vad guiden ska tro om mig? Ser jag ut som en amatör? Det är det värsta jag kan uppleva, att inte motsvara mina egna idealbilder.

Jag märker tydligt hur allt som hänt under dagen nu påverkar min kropp. Den känns spänd och jag är mer andfådd än normalt. Det är nu jag inser vad som är på väg att hända. Jag känner igen alla signaler och mina mentala mönster. Jag känner igen hur det påverkar min förmåga att hantera situationen men det är först när jag känner den negativa påverkan på min kropp som jag tar tag i det. Det är nu jag får hjälp av alla år av mental träning. Jag isolerar bort huvudet och känslorna och fokuserar all min närvaro i det fysiska. Ett steg i taget. Allt fokus på att hitta rätt rörelsemönster, att få grepp på andningen och låta kroppen göra det den kan bäst.

Det intressanta är att när jag väl släppt taget om huvudet och känslorna så börjar allt att fungera bättre uppför berget. Och ju bättre kroppen fungerar ju mer börjar övriga delar aktiveras. Efter ett tag börjar jag upptäcka hur jag själv analyserar allt som hänt under dagen och hur mina strategier påverkat situationen negativt och hur jag skulle kunna ha gjort i stället. Jag fortsätter att se hur programmet ska se ut och hur denna utmaning på berget passar in i den träning vi skall erbjuda våra framtida kunder. När det börjar kännas riktigt lätt för kroppen märker jag hur jag släpper på känslorna. Nu börjar jag njuta av naturen och sällskapet. Jag har inte bara närvaro i mig själv utan även till det som händer runt omkring mig.

Acceptera verkligheten som den är

Det fantastiska med denna klättring är att detta mönster upprepar sig tre gånger och med den erfarenheten blir jag bättre och bättre på att acceptera verkligheten som den är och att använda mig själv och mina förmågor på bästa sätt. I stället för att rymma rädslan eller krampaktigt bibehålla idealbilder av mig själv omfamnar jag rädslan och släpper på min verkliga potential. Jag börjar bli nyfiken på mig själv, både på mina begränsningar och styrkor. Jag relaterar annorlunda till de andra, de är inte några jag skall besegra eller visa mig duktig inför, de är mina lagkamrater på berget och vi hjälper varandra och gläds åt varandra.

Jag börjar nu se mönster. När det blir supertufft går all närvaro till det fysiska, till kroppen. När den väl skapat tillräcklig kontroll över situationen släpps mitt intellekt på och jag börjar kunna reflektera över situationen, mitt eget handlande och vilka val som finns att göra. När det börjar kännas lätt släpps känslorna på och jag njuter av bergets utmaningar och mina kamrater. Vi har roligt och njuter av varandras sällskap. Ju längre resan uppför berget går ju friare från mitt eget ego blir jag. Jag är ett med berget tillsammans med mina kamrater. Att klara av uppgiften tillsammans och att njuta är det enda som betyder något.

Det häftiga med resan uppför är att jag hela tiden pendlar mellan himmel och helvete, mellan att känna mig kapabel och stark till att känna mig inkompetent och svag. Det häftiga är att när jag inte krampaktigt försöker hålla fast i det positiva stannar känslan längre och när jag inte försöker hålla det negativa ifrån mig försvinner det snabbare.

Målet inom räckhåll

Vi är framme vid de sista 300 höjdmeterna. Vi är trötta och slitna och nu börjar det på allvar. Det blir brantare och snön blir djupare. Jag kan se på Anders att han hänger på repen men han har fortfarande kämparglöden i sig. Vi jobbar oss sakta uppför och får utöva det som i Sverige heter lappkast ett antal gånger i brant terräng. För mig händer något fantastiskt när jag ser målet. Det är så konkret och inom räckhåll och helt plötsligt är rädslor och trötthet som bortblåsta och jag arbetar målmedvetet mot toppen i en känsla av eufori. Jag når toppen och vänder mig mot Anders och peppar honom den sista biten. Vi har gjort det! Vi har tillsammans med vår Guide Jed gjort det! Det är då det slår mig att det är bara lite mer än tre år sedan Anders inte kunde gå utan bara låg där i sjukhussängen efter bilolyckan. Vilken prestation han gjort! Klättrat nästan 1 400 höjdmeter på 5 ½ timme! Vi byter kläder och sätter oss för att äta vår medhavda mat. Vi bara äter, pratar och njuter av utsikten och våra insikter. Det är då jag lägger märke till våra olikheter igen. När jag vill prata om programmet säger Anders ”Låt oss först ta oss ner”. Det är då det slår mig att min rädsla är att göra bort mig, att jag inte skall åka tillräckligt vackert eller tappa en skida. Anders rädsla handlar om han ska klara detta eller inte.

Lyckan att ta oss nerför berget

Första hanget är brant men helt öppet med orörd pudersnö. Guiden ger instruktioner om hur vi ska samarbeta och sätter sedan av. När jag ser hans mjuka rörelser ner från berget försvinner all rädsla och begäret att få åka på det orörda tar vid. Jag märker dock på Anders att han inte vill åka sist så jag frågar honom vilken sida han tar. Sen sker något helt underbart. Jag ser hur Anders tar fart och upptäcker hur han behärskar åkningen, hur han släpper på och bara njuter. Alla mina egoistiska intressen är som bortblåsta. Jag bara står där och njuter tills han är framme vid guiden. Fan, han gjorde det! Jag kan känna hans lycka hela vägen upp till toppen där jag står. Min tur. Vilken snö, vilken känsla! Efter att ha kämpat i 5 ½ timme på vägen upp är detta ett åk jag verkligen tillåter mig att njuta av – inte som en hamburgare utan mer som en gourmetmiddag. Ingen brådska, vill aldrig att det ska ta slut.

Resten av resan ner njuter vi av olika terräng och olika typer av puder. Vi skrattar. Alla är lyckliga och jag känner en enorm eufori när guiden frågar om jag vill köra först. Vilken känsla att få spåra orörd snö i okänd terräng! Detta är jag! Nu är jag den jag vill vara och jag känner total glädje och total närvaro – både till mig själv men även till berget och till Anders och Jed.

Laget före jaget

Det är nu det går upp för mig på riktigt hur mycket härligare det är att vara ett vi, ett riktigt team än bara tre individer. Det vi åstadkommit känns så mycket större, vi skapar en samhörighet på dessa 6-8 timmar som är helt overklig. Det känns som vi alltid känt varandra, som om vi alltid varit i samma team.

När vi till slut når parkeringen igen är utmattningen total och känslan av det vi har åstadkommit tillsammans så oerhört stark. Jag känner ett band till Anders som är extremt starkt. Jag har fått se hela hans verkliga potential och jag gillar det jag ser, inte minst hans otroliga humor som kommer fram när det som bäst behövs. Till vår guide Jed känner jag en stor respekt och ödmjukhet. Hans professionella sätt att handleda oss upp för berget är allt det Me-Maximilian står för. Han skapade ett sammanhang för oss att lära oss själva. Jed skapade en takt som hela tiden låg på eller lite bortom det vi kunde hantera. Allt detta gjorde att jag lärde mig mer om mig själv och Anders och Jed än något utvecklingsprogram jag tidigare handlett eller deltagit i.

Det finns inget som en back country tur till +3 000 meter som lär dig så mycket om dig själv och dina begränsningar men även om din verkliga potential. Har du sedan förmånen av att ha andra med dig som har din rygg så kommer du att växa som människa och ledare på ett sätt som du aldrig trodde vara möjligt.

Senaste inläggen

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.